Jaktlust

Dina älskar att jaga allt som rör sig. Fåglar och katter är favoriter men även harar kan vara roliga. Toffee, kaninen som bor hos mina föräldrar, är väldigt intressant... Han är inte ens rädd för Dina. Idag ledde intresset för lilla ninisen till djupa nivåer:

Dina fick vara ensam ute en stund. Vi har satt upp en stång mitt på gården där Dinas koppel kan sättas fast så hon får vara ute ibland. Där var hon alltså idag, och jag tittade till henne titt som tätt och allt gick som det skulle. Blicken var ibland smått besatt fäst vid Toffee förstås, för han skuttade glatt i sin lilla skog.

Men när jag skulle hämta in henne (och då hade det inte gått särskilt lång tid sedan senast jag vart ute o tittat till henne) satt hon med nosen djupt i marken bredvid stången som kopplet satt fast i. Hon hade grävt en mycket djup grop i ett försök att få loss stången. Hela hunden, som ju är svart, var nu helt brun av jord. Det blev tvångsbad utomhus som inte alls var roligt enligt Dina, jag kunde däremot inte hålla mig för skratt. Det är min stora brist. Varje gång jag ska vara arg på henne får jag svårt att hålla mig för skratt för hela hon är rätt komisk oavsett vad hon gör.

Rädslor

Vissa saker är fruktansvart läskiga.
Till exempel en liten leksakshäst som vi hittade bakom en buske för ett tag sen.
Eller vägarbetsskyltar. Andra skyltar är det inga problem med men de där vägarbetsskyltarna är det något misstänkt med, de kan ju faktiskt attackera en liten hund som Dina... hmm.
Bäst är Dinas rädsla för en liten trollstaty som min granne har på ingången till sin trädgård. I själva verket har de två små troll som sitter på små stolpar, men det är bara det ena trollet som är läskigt. Helst undviker Dina den så långt det går men om man ändå måste gå förbi den får trollet passa sig för små morrningar.

Men värst är nog arga hundar. Kommer det en sådan (hittills har vi bara mött på en, dock flera gånger) då gömmer man sig bakom mamma med svansen mellan benen och piper om räddning. Jag som trodde att det var hunden som skulle skydda matten...

På tal om det, häromdagen gick vi på en cykelväg i en skog ganska sent på kvällen. Någon kom rusande mot oss från skogen. Inte för att jag såg något men det lät så. Dina morrade till och stegen vände snabbt tillbaka in i skogen. Så kort sagt, vi skyddar varandra mot varandras artfränder, hon skyddar mig mot människor och jag skyddar henne mot hundar. Fin deal.

Våran flock

Dina älskar alla människor och verkar inte ha några problem med att ta in nya människor i sin flock. Det blev snabbt kärlek mellan "pappa" och Dina, men visst har vi märkt att hon ändå är litet extra beskyddande mot mig, hon kan komma och kolla så allt står rätt till när "pappa" t.ex. kittlar mig och jag börjar gny som jag så ofta gör.



Hon vill gärna vara med överallt där det händer någonting. Vad man än gör så kan man räkna med sällskap om man så vill. Skumbad var verkligen något intressant för lilla tösen, att försöka fånga skum var riktigt rolig sysselsättning i väntan på kvällspromenaden.




Om morgnarna ska det alltid hälsas och gosas. Dina är "pappa" upp i dagen. Min underbara lilla familj hihi... Detta är alltså kärnan till våran flock, sen är väl både min mor och far också godkända flockmedlemmar, resten av våra familjer är än så länge mest trevliga bekanta för Dina, men tids nog ska hon nog få upptäcka att flocken är större än såhär. T.ex. så kommer nog "farmor" bli en uppskattad flockmedlem i Dinas ögon tror jag.

Dinas passion

Dina har två stora passioner i livet. Det första är strumpor, åh så roliga de är att bära på trots att det blir massa skäll och "fy" när hon gör det. Den andra är pinnar. Egentligen handlar det snarare om stora trädliknande grenar. Ju större desto bättre. Helst fem gånger så stora som hon själv. Dom kan man bära på, släpa på, tugga på och leka med.

Flera gånger om dagen bråkar vi om pinnar. Jag har ingenting emot att hon bär på en normalstor pinne medan vi är ute och går, men när hon absolut ska släpa med sig de gigantiska grenarna som hon lyckas hitta blir jag (och inte minst förbipasserande cyklister) smått irriterade.

Kan sin ras

Dina är jätteduktig vid möte av andra hundar, i början ignorerade hon nästan alla hundar som kom, stora som små. Nu har hon visserligen hunnit få hälsa på många olika hundar, men mest intresserar hon sig för labradorer och har fått leka med flera labrador-pojkar. Dessutom bor det en gammal gammal labrador-farbror ganska nära oss och hon ska alltid hälsa på honom trots att han är föga intresserad tillbaka. Det räcker med att hon får syn på en labrador från balkongen så blir hon som tokig. Det tycker jag är anmärnkningsvärt :)

Men Dina är inte ren labrador. I papprena står det att hon är en retriever-blandning, men både jag själv och många andra tycker att hon påminner om någon sorts kamphund.

Igår var vi dessutom hos veterinären för vaccinering och även hon sa att det nog är litet pitbull i henne, men väldigt mycket vanlig jakt-labrador. Det var litet läskigt att veterinären inte hittade hennes inopererade ID-chip någonstans. Så imorgon måste jag ringa till Jordbruksverket och kolla upp detta. För enligt papprena ska hon vara registrerad.